Publicerad:
Mina boksamtal – när läsningen blir mer än en uppgift
Av Jonna Bruce
Detta är Jonna Bruces sista inlägg på Skolbiblioteksbloggen! Eftersom Jonna numera arbetar som skolbiblioteksutvecklare i Upplands Väsby
Tänk om läsläxan kunde vara att prata om något du själv valt att läsa – med någon som bara är nyfiken, inte bedömande. Det här är en text om hur vi på Odensala och Skepptuna skola försökt göra just det möjligt.
.jpg)
Tre elever tittar i böcker på skolbiblioteket Foto Sigtuna kommun
Att hålla läsningen levande
Hur får man läsning att kännas meningsfull i skolan, särskilt för elever som ännu inte upptäckt glädjen i att läsa? Det är en fråga jag burit med mig länge som skolbibliotekarie, och gång på gång landar jag i samma svar: Man gör läsningen levande. Man gör den social. Man gör den till något att prata om.
Så fungerar Mina boksamtal
På Odensala och Skepptuna skola gör vi det genom Mina boksamtal. Det är en läxform där eleverna själva väljer vad de vill läsa, det kan vara allt från en äventyrsroman till en faktabok eller en seriebok, och sedan pratar om sin bok med en valfri vuxen på skolan. Från lärare till kökspersonal, vaktmästare eller fritidspedagog. Samtalet är alltid nyfiket, aldrig bedömande. Det är enkelt, kreativt och helt prestationsfritt. Det viktiga är inte vem som lyssnar, utan att någon lyssnar. Och att samtalet präglas av nyfikenhet, inte kontroll.
Samarbete som skapar läskultur
Mina boksamtal växte fram ur ett samtal – precis som själva upplägget bygger på samtal.
Jag har testat den här typen av läsläxa på min tidigare skola där det fick stort genomslag, och när en lärare på en av mina nuvarande skolor nyligen ville prata med mig om hur vi kan utveckla läsläxan, delade jag med mig av det arbetssättet. Bara några dagar senare var vi igång, tillsammans!
Just det säger mycket om hur värdefullt samarbetet mellan skolbibliotek och klassrum kan vara. Som skolbibliotekarie rör jag mig mellan ämnen, årskurser och undervisningssammanhang och ser läsningens kraft ur flera vinklar. Min roll är inte bara att tipsa om böcker, utan att bidra till en läskultur som lever genom relationer, undervisning och vardagliga samtal.
Jag ser min roll som skolbibliotekarie som att öppna fler dörrar till språket. Att hjälpa elever hitta sin väg in i berättelser, oavsett om de står med en faktabok, en serietidning eller en roman i handen. Att ge lärare verktyg, idéer och kollegialt stöd i sitt läsfrämjande arbete. Och att bygga en grund där alla elever, oavsett nivå, får möjlighet att växa som läsare och som tänkande människor.
Varför behövs detta?
Vi lever i en skolvardag där läsning ofta förknippas med prov, kunskapskrav och prestation. Men för att barnen ska växa som läsare behöver de få möjlighet att forma sin egen läsaridentitet. De behöver känna att deras tankar om böcker räknas.
Och de behöver få uppleva att läsning har ett värde utanför skoluppgifterna.
Orden bygger tillit
När en vuxen tar sig tid att lyssna på vad ett barn tyckt, tänkt eller känt kring en bok, händer något viktigt. Språket växer. Tanken vidgas. Självkänslan stärks. Plötsligt blir läsning något som hör till livet, inte bara till skolan.
Vad vi vill bidra till
Med Mina boksamtal vill vi bidra till att eleverna:
- identifierar sig själva som läsare, oavsett nivå,
- får en trygg plats att formulera sina tankar om text,
- lär sig att läsa med både hjärnan och hjärtat.
Och det fungerar. Vi har redan fått höra från flera vårdnadshavare att barnens läsning hemma har blivit mer meningsfull. Då vet jag att arbetet lever, inte bara i klassrummet, utan i elevernas språk, relationer och tillit.
Det är precis det här skolan kan vara. En plats där läsning inte bara mäts, utan delas. Där ord blir relationer och böcker blir broar. Där en bok inte är något man ”gör klart”, utan något man möts i. Och allt börjar med en enda fråga: “Vill du berätta om boken du läst?”