Skolbibliotekarie gör debut som barnboksförfattare

Jonna Bruce, skolbibliotekarie på Odensala skola och Skepptuna skola, har i dagarna debuterat som barnboksförfattare. Tillsammans med Sara Lendon har hon skrivit böcker för nybörjarläsare som stödjer sig på läsinlärningsmetoden ”phonics”, eller ”strukturerad fonem-grafem-koppling” Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som det också kallas.

Hur kommer det sig att du började skriva barnböcker?

När det började pratas om ”phonics” i svensk skola så insåg min vän och medförfattare Sara Lendon och jag att vi i skolbiblioteket saknade böcker för nybörjarläsaren att förse eleverna med. Vi ville helt enkelt att barnen skulle få bättre möjligheter att lyckas med att läsa sin allra första bok!

Dina böcker skiljer sig en del från andra lästräningsböcker på marknaden. Kan du beskriva hur?

Våra böcker är helt byggda på principen om strukturerad fonem–grafem-koppling, det vill säga den evidensbaserade ljudningsmetoden. De är framtagna i nära samarbete med två logopeder för att säkerställa en tydlig, systematisk progression i läsinlärningen. I praktiken betyder det att när barnen har lärt sig ett visst antal bokstavsljud, ska de kunna ljuda sig igenom texterna på egen hand.

Vi såg att många andra böcker på marknaden, som marknadsförs som lättlästa, ofta innehåller språkliga svårigheter som dubbelteckning, ändelser och konsonantkluster – sådant som nybörjarläsare ännu inte har förutsättningar att avkoda. Våra böcker avlägsnar dessa hinder och gör att barnen verkligen får uppleva känslan av att kunna läsa själva, helt utifrån sin aktuella kunskap.

Jag är lite nyfiken hur processen från första idé till färdig berättelse ser ut. Kan du berätta?

Sara och jag arbetade som skolbibliotekarier i samma skolområde och delade ett starkt intresse för den tidiga läsinlärningen. Sara, som tidigare bott i Skottland, hade sett hur så kallade decodables – avkodningsböcker som tränar språkljud systematiskt – används i stor utsträckning i den anglosaxiska världen, men att något liknande saknades i Sverige. Hon frågade mig om vi inte skulle skriva sådana själva, för att ge fler barn möjlighet att faktiskt kunna läsa på riktigt. Idén tog vi vidare till Hegas förlag, som jag tidigare samarbetat med, och de nappade direkt.

För varje bok utgår vi från tydliga ramar som styr både språk och innehåll. De första tjugo böckerna skulle, med undantag för vissa högfrekventa ord och karaktärernas namn, bara innehålla ord med tre bokstäver, långa vokaler och de bokstavsljud som just den nivån tränar. När ett första manus är klart går det till förläggarna, och sedan följer flera vändor fram och tillbaka tills alla är nöjda. I processen är också två erfarna logopeder delaktiga som kvalitetssäkrar den fonologiska strukturen.

Parallellt arbetar vi tillsammans med fem illustratörer. Där handlar det om att skapa en gemensam förståelse för berättelsens ton och syfte, samtidigt som deras egna uttryck och kreativitet får ta plats. När böckerna sedan börjar bli färdiga testas de i barngrupper och med pedagoger. Utifrån deras möten med texten gör vi ofta ytterligare justeringar för att öka tydligheten och läsbarheten. Det har varit fantastiskt att se hur våra idéer växer till böcker som verkligen gör skillnad för barns första möte med läsningen.

Vad är svårast med att skriva för nybörjarläsare?

Jag vet inte om det är själva nybörjarläsaren som gör skrivandet svårt, men de språkliga begränsningarna är verkligen en utmaning. Varje box och bok tränar specifika språkljud, vilket betyder att vi bara får använda ett visst antal bokstäver. Tänk dig att skriva fem berättelser med enbart bokstäverna A, S, L, O, R och E – orden får vara maximalt tre bokstäver långa och inga korta vokaler får förekomma – samtidigt som texten ska ha både handling, känsla och dramaturgi!

Vad är roligast med att skriva för nybörjarläsare?

Att få ge fler barn möjligheten att lära sig läsa, vilket i förlängningen förhoppningsvis leder till ökad läsmotivation! Det kräver mycket kreativitet, men just det har också varit det roligaste: att hitta små berättelser som ändå känns levande, trots de snäva ramarna. Och allra mest glädjande är att se hur barnen faktiskt lyckas läsa böckerna själva – den stoltheten och läsglädjen är svår att slå.