Bildspel

Knutsgillet i Sigtuna

Det finns inga dokument bevarade som berättar om det medeltida Knutsgillet i Sigtuna, men dess sigillstamp i brons finns kvar och tillhör Statens historiska museum i Stockholm, (bilden).

Sigillbilden visar den danske helgonkungen S:t Knut, skägglös, krönt, sittande på en tron. I höger hand håller han en liljeformad spira och i vänster ett krönt riksäpple.

Stampen är Sveriges äldsta i sitt slag från omkring år 1300.

Medeltidsgillena hade speciella helgon som skyddspatroner, bland andra de tre nordiska martyr- och helgonkungarna S:t Olof från Norge, S:t Erik från Sverige och S:t Knut från Danmark.

Erik är identisk med Erik Jedvardsson, Erik den helige, mördad i Uppsala 1160. Olof är Olav Haraldsson som föll i Stiklastad 1030. Knut erbjuder tre danska helgongestalter med namnet Knud; Knud kung, hans brorson Knud hertig eller Knud Magnusen.

Redan de medeltida kvarnarna var så kallade stolpkvarnar där hela kvarnhuset vreds runt mot vinden. På andra kvarnar vreds bara kvarnhusets övre del, så kallade hättkvarnar. Ibland kallas de ”holländare”.

En kvarn av denna typ fanns vid Rolsta utmed Odensalavägen i Märstas norra del. Den flyttades dit från Rörstandsområdet i Stockholm på 1880-talet, men brann ner i början av 1960-talet. En annan väderkvarn som fanns länge i drift vid Ista i Odensala. Kvarhuset står kvar än idag.

Väderkvarnar fanns lite här och där i omgivningarna och fortfarande kan man se rester av kvarnhus och fundament i gårdsbyarna. Sätuna gård byggde din kvarn så sent som 1875. Den placerades på höjden norr om det nuvarande bostadsområdet med adress Sätunavägen.

Kvarnen fanns kvar åtminstone 1925, men revs därefter. Intill kvarnen byggdes mjölnarens bostad som fanns kvar ännu på 1980-talet. Husgrund och bärbuskar från trädgården kan ses fortfarande bakom barndaghemmet.
En av de stora kvarnarna låg vid Måby gård och drevs första av vattenkraft från Märstaån, senare av ånga och på slutet av el.

Fotograf:Okänd Text: Åke Ekdahl

Detta är runforskaren Helmer Gustafsson. Som pensionär arbetar han vid Sigtuna museum med att tolka hundratals runtecken på så kallade lösfynd från utgrävningarna i "svarta jorden" i Sigtuna. I handen håller han ett helt unikt fynd, en runtrissa av trä. Forskarna funderade länge över vad den använts till. Helmer Gustafsson går i god för att det är vårt hittills äldsta kända pedagogiska hjälpmedel. Kort sagt ett läromedel för att undervisa i att skriva och läsa runtecken från det nordiska runalfabetet med 16 tecken och som använts under 1000-talet på så gott som alla runstenar i våra trakter. Metoden att undervisa med grupper av tecken stämmer ganska bra med hur vi själva tusen år senare lärde oss läsa och stava de första orden. En utförlig rapport om runtecknen på Sigtunafynden kommer i Helmer Gustafsson bok nästa år, utgiven av Vitterhetsakademien.
Bild och text: Åke Ekdahl

Postdiligensen mellan Märsta och Sigtuna 1910

Fram till 1918 transporterades posten från järnvägsstationen i Märsta till postkontoret vid Gröna gränd i Sigtuna med denna postskjuts. Resan tog drygt en timme och resande som ville följa med fick betala en krona. Postiljonen på bilden hette Oscar Jonsson och posthästen hette Göta.
Fotograf okänd

Aluddens mjölkkor på betesmarker vid S:t Pers kyrkoruin i början på 1900-talet

S:t Pers kyrka brukar beskrivas som Upplands första domkyrka, med namn efter aposteln Petrus. Den byggdes i gråsten i början av 1100-talet och upphörde som biskopskyrka 1164 när ärkesbiskopsätet flyttades till Uppsala. Efter reformationen fick kyrkan förfalla och stod som ruin redan i mitten av 1600-talet. Nu ingår den som en känd profil i Sigtunas stadsbild. När denna bild togs i början på 1900-talet av okänd fotograf betade mjölkkorna från Aluddens gård i skuggan av kyrkans centraltorn.

Fotograf: Okänd

Pensionat Lillgården i Sigtuna 1914

Lillgården vid Långgatan år 1914. Hit till fröknarna Nilssons pensionat kom turisterna från Stockholm med båt. Promenaden upp från båthamnen är bara ett hundratal meter. Kvinnorna på bilden uppges vara systrarna Maria och Hanna Nilsson som drev pensionat och festmatsal mellan åren 1910 och 1914. De flyttade matsalen upp till Klockbacken, men återvände till Långgatan 2 1922. Det huset kallades Lindgården och finns kvar som privatbostad.

Fotograf: Okänd

Carl Östen Schauman var entreprenör och affärsman med gott hjärta, men med sämre sinne för tidens realiteter. Mitt under första världskriget, när hungerkravaller rasade i Stockholm och politiken var i kaos, så byggde och startade han optimistiskt en jättelik fabrik för att baka småkakor i Märsta.
Huset finns kvar på samma plats vid Södergatan och är delsvis ombyggt till Sigtuna kommuns förvaltningsbyggnad.

Efter några år förstördes fabriken av en brand. Personalen ställde upp för att bygga om och renovera. Som tack för hjälpen bjöd Schauman på båttur till det nya Stadshotellet i Sigtuna, där bjöd han alla på lunch. På gruppbilden med personalen på lunchen håller flera anställda stolt upp reklamskyltar för sina kex.

Carl Östen Schauman köpte också Steninge slott där han startade omfattande odlingar i växthus. Här står han på trappan med sin familj.
Båda företagen gick efter några få år i konkurs, Schauman försvann till Åbo där han startade en ny kexfabrik.

Klicka på respektive brev för att se det större.

 
Det snart hundra år gamla brevet är ett stycke lokalhistoria, men förmedlar också en pust av tidsandan under vilken människor levde i våra bygder år 1913.

Brevet är daterat Skarbacka som var ett av Steninges många småtorp. Det låg på krönet av den branta backen mot Botele udd nära Tegeludden. Steninge var ett storgods med mer än hundra anställda, därav många i torpen runt omkring, men som nu är borta.

Brevet berättar om Hilda och Lisa som varit i Tallmilan, ett annat av de små torpen som låg bara någon kilometer bort, strax intill nuvarande skjutbanan på vägen mot Rosersberg.

Men observera mammans och pappans omsorger om ett kärt barn som flyttat till Stockholm och ska få pengar till spårvagnen, även om det var knapert hemma i föräldrahemmet.

Text: Åke Ekdahl

På en åkerholme strax söder om Herresta lada i Odensala står en bautasten på trekvart. Fornforskaren Richard Dybeck ritade av stenen i mitten av 1800-talet och funderade över om mittstenen ska föreställa trädet i världens mitt, Yggdrasil och treudden av stenar runt omkring dess rötter.
Liknande så kallade Gudaspikar har funnits på flera vikingatida gårdar
Stenen finns i de så kallade Kärringbackarna.
Foto: Arne Ohlsson

Märsta som det såg ut 1965. Bilden tagen från västra punkthuset vid Södergatan i riktning söderut. Märstaån rinner fortfarande ner mot Steningedalen. I fonden ses den nya riksvägen mot Uppsala och utmed järnvägen skymtar gamla riksvägen, den så kallade Pinbacken.  På de snötäckta fälten i centrum av bilden och till höger ligger idag Centrum, Vattenparken och bostadsområdet Vänortsringen.

Märsta i mitten på 1960-talet. Motivet r nya riksvägen norrut mot Uppsala. Mitt i bilden ligger i dag Valstarondellen. Till höger ses det uppväxande Tingvallaområdet och till vänster skymtar ännu den stora ladan efter Valsta gård samt de sista gårdshusen på Valsta gård. Utbyggnaden av Märsta som en servicestad till den nya internationella storflygplatsen Arlanda hade just börjat. Vi hade fortfarande vänstertrafik. Omläggningen till högertrafik kom 1967.

 Bilderna är från Bror Linds bildarkiv

Den eleganta tourellen - det smäckra tornet till vänster om huvudingången till Mariakyrkan i Sigtuna - användes av dominkanerkonventets predikarebröder som extra talartribun inför alla som inte fick plats när kyrkan var fullsatt i samband med större marknader och högtider. I tornet finns en trappa upp till fönstergluggarna som nu är igenmurade. Därifrån tonade förkunnelsen ut över menigheten. Så var det på medeltiden i flera hundra år.

Till höger i entrén till Mariakyrkan i Sigtuna sitter en märklig tingest inmurad. Många undrar vad den fyller för funktion. Det är en oljelampa från tidig medeltid. Den har hämtats från någon av de andra stenkyrkorna i staden och som lämnades att förfalla sedan Gustav Vasa gjort rent hus med katolska kyrka vid reformationen 1527. Lampan ska ligga vågrätt, fyllas med olja och en veke som sedan fungerade som en lampa. Den hör alltså inte till Mariakyrkan från början och ska användes på annat sätt än i entréportens vägg.

Text och bild: Åke Ekdahl