”Historia är till för att skrivas om alltid”
(Gunnar Björling, finlandssvensk poet 1987-1960)

För Sigtuna Museum har arkeologin, utgrävningarna i Svarta Jorden och Sigtunas historia alltsedan Olof Palmes dagar på 1910-talet varit ett speciellt skötebarn.

Fram till idag har nära fyra hundra utgrävningar, stora som små, gjorts i Sigtuna. Tankar och hypoteser om Sigtunas äldsta historia har dock formulerats långt tidigare av historiker, som inte haft arkeologin till hjälp. De har istället byggt historien på det magra äldre skriftliga källmaterial som finns blandat med fornnordiska myter.

Många av dessa teser tillkom på 1600-talet när Sverige sökte stormaktsstatus utan riktigt ha musklerna till detta. I ett sådant nationellt projekt var historien viktig för att ge legitimitet till stormaktsdrömmarna. I det sammanhanget lades också grunden till ämbetet som riksantikvarie och till kulturminneslagen, som är världens äldsta (1666).

Utgivningen av det topografiska planschverket ”Suecia antiqua et hodierna” ("Det forna och nuvarande Sverige”) med koppargravyrer över stormaktstidens Sverige var ett annat led i glorifieringen av det svenska riket. Här porträtteras praktfulla slott och herresäten i en skala och med ett utseende som klart skiljer sig från verkligen. I planschverket ingår också vyer över städer och historiska platser som Gamla Uppsala och Sigtuna.

Vid den tiden var dock Sigtuna inte mycket att skryta med. Det problemet löste man genom att avbilda Sigtuna från Klockbacken så att ruinerna kom i förgrunden. För att bättra på intrycket lade man till två ruiner i förgrunden, S:t Bartholomeus och S:t Erik, som ännu inte setts några spår av. Och inte nog med det, i bilden finns också en måttstock – små små figurer som visar sig vara människor.

Därmed blir ruinerna gigantiska och Sigtuna framstår som Sveriges urgamla huvudstad med en historia som måste ha varit storartad.